Författare: webmaster Håkan

Det redogjorde Tore Månsson för denna måndags-kväll, i ett som väntat översiktligt och välstrukturerat föredrag. Innan kikare kommit i bruk, d.v.s. före Galileis linsteleskop 1609 och Newtons reflektor 1668, var man ju hänvisad till sina obeväpnade ögon. Men med hjälpmedel som Jacobs stav och kvadranten kunde man ändå åstad-komma positionsbestämningar och studera rörelse-mönster på stjärnhimlen med så bra precision att data gick att använda för fartygsnavigation och förutsägelser om celesta fenomen som sol- och månförmörkelser.

Efter teleskopens introduktion påbörjades ett ännu pågående utvecklingsarbete av instrument och metoder. Nästan från början konfronterades man med problemet kromatisk aberration, d.v.s. att det synliga ljusets komponenter fokuseras på något olika avstånd från objektivlinsen eller huvudspegeln och därför ger en färguppdelad bild av objektet i okularet. Det problemet har man nu löst rätt väl genom att kombinera linser av olika glassorter (d.v.s. med olika brytnings-index) i refraktorn eller med en korrektionslins i reflektorn.

En maxgräns för teleskopens storlek tycktes också slutligen vara nådd, på t.ex. 5 meter för speglar (Mt Palomar, U.S.A.). Större glasmassor deformeras alltför mycket i jordbundna instrument för att kunna ge en skarp bild, men med s.k. aktiv optik har man numera överskridit den gränsen med flera meter, som i ESO:s VLT. Där motverkas deformationer vid teleskopets olika lägen av datorstyrda domkrafter som får böja tillbaka den flexibla spegeln.

Den förmodat oundvikliga begränsningen i bildupplösning på 1”, given av luftoron i atmosfären (”seeing”), gick också den att rucka på, och förbättra till åtminstone 0,1”. Det åstadkommer man i s.k. adaptiv optik med hjälp av en flexibel spegel som snabbt och följsamt deformeras på signaler från en ”vågfronts-sensor” i strålgången. Denna analyserar kontinuerligt inkommande vågfronter i ljuset från en guide-stjärna nära det intressanta objektet. I frånvaro av en tillräckligt stark närbelägen stjärna kan man med hjälp av riktade kraftiga laserpulser ut i rymden excitera Na-atomer, som i tillräckliga halter förekommer i mesosfären c:a 90 km upp. Dessa återsänder tacksamt emitterat ljus från natriums D-nivå vid 589 nm, vilket duger lika bra som ljuset från en guide-stjärna.

Observationsteknikerna inom andra våglängds-områden än det synliga ljusets har förstås också utvecklats. Antenndiametrar över c:a 60 m renderar en upplösning hos radioteleskopen i paritet med de stora optiska speglarnas. Det förekommer antenner på upp till 500 m, men alternativet många hopkopplade mindre antenner (t.ex. i LOFAR) är väl så bra. Numera kan man också kartlägga röntgen- och gamma-strålning från kosmiska objekt, med satellitteleskop som ”Newton” och ”Fermi” (f.d. ”GLAST”).

Slutligen berörde Tore observationstekniker på forskningsfronten. Hit hör neutrino-detektion i ”ICE cube” i Antarktis, med sensorer placerade i 2,5 km djupa borrhål i isen. Nästan science fiction är försöken att påvisa gravitationsvågor, kanske från två sammansmältande svarta hål långt borta. För ändamålet används jordbundna laser-interferometrar med km-dimensioner, t.ex. i ”LIGO”-projektet, och så småningom även rymd-baserade system som det planerade ”LISA”, med detektorerna placerade i skilda Lagrange-punkter kring Jorden.

Text: Bertil Forslund

Ordförande Peter Nerman höll kvällens föredrag. I sin yrkesroll som materialforskare på Scania har han stort intresse av den stora anläggningen MAX IV för röntgenundersökningar som finns i Lund. Det är världens f.n. överlägset kraftigaste synkrotronljus-källa. Anläggningen består av en linjäraccelerator där elektroner accelereras upp till mycket nära ljushastighet och sedan förs in i två olika stora lagrings-ringar. Här har svensk ingenjörskonst firat triumfer genom unika elektromagnetiska konstruktioner för att undvika supraledande magneter i avlänkningssystemen. Från dessa ringar kan elektronstrålen, som är mindre än ett hårstrå i diameter, länkas ut till olika stationer för undersökningar i röntgenområdet. Här öppnar sig fantastiska möjligheter att studera ultrasnabba processer i material vid hög temperatur och med hög upplösning. Man kan genomlysa t.ex. en dieselmotor i arbete för att se hur den fungerar inuti. Även processer i levande material kan studeras. Som exempel gavs muskelarbetet i en fluga i flykt. För läkemedelsindustrin är MAX IV intressant för att undersöka proteiner.
Ett mycket intressant föredrag som gav upphov till många frågor från åhörarna.

Text: Gunnar Lövsund

Det var ganska många som ville fynda gamla astroprylar. Hur mycket som såldes vet jag inte men STAR fick ett litet tillskott till kassan och kanske sålde någon lite privata prylar. Loppisen verkar ha blivit en tradition och det är ju kul.

Text: Gunnar Lövsund

Vid årets föreningsstämma valdes 3 ledamöter att sitta på 2 år. Ordförande, sekreterare och kassör valdes 2016 på 2 år och har därmed 1 år kvar till nästa val. Styrelsen 2017 blev alltså följande:

 

Revisorerna Håkan Holmbeck och Johnny Rönnberg fick fortsatt förtroende liksom valberedningen Tore Månsson och Bernt Balkh. Medlemsavgiften för 2018 beslöts bli oförändrad, dvs. 100 kr för medlemmar under 26 år och 150 kr för övriga.