Bengt Ruterstens välstrukturerade föredrag drog som väntat fullt Magnethus. Ämnet är självklart hett för amatörastronomer i dag och många frågor ställdes från publiken, som besvarades av Bengt och andra närvarande experter. Inledningen blev en genomgång av fundamenta i ämnet, som vad är en Bayermatris och hur definieras dynamik, djup och färgrymd m.m. De vanligast förekommande bild- och video-formaten; RAW, JPEG, BMP, FITS, TIFF, AVI och PNG presenterades, att användas i DSLR-, CCD- eller web-kameror. Därefter gav föreläsaren stort utrymme åt beskrivning av ”stackning” och kalibrering, två procedurer som är särskilt användbara för astrofotografer. De möjliggör förbättring av signal/brus-förhållandet genom att ”bias” och ”dark” bilder subtraheras från varje foto, som sedan divideras med ”flat” bilder. Det sistnämnda för att kunna kompensera för vinjettering och eliminera fula fläckar, orsakade av dammkorn på optik och chip. Några program beskrevs också; både sådana som finns inbyggda i vissa DSLR-kameror med syfte att förbättra kontrast, ljusstyrka och mättnad, och andra som senare används i datorn vid bildbehandling för att ta bort ”störningar” eller framhäva önskade detaljer. Avslutningsvis demonstrerade Bengt två program, gratis nedladdningsbara från nätet: Deep Sky Stacker, avsett för stackning i första hand, och GIMP, för den efterföljande bildbehandlingen.
Text: Bertil Forslund
Tore Månsson, STAR, beskrev i sitt föredrag översiktligt och metodiskt olika stjärnors möjliga utveckling från att de inre fusionsprocesserna startat, i första hand beroende på deras massa. Förutsättningarna gavs för att de skall gå vidare mot mer eller mindre energistrålande solar, mer eller mindre långlivade, eller kanske bara stanna som bruna eller vita dvärgar. De viktigaste föreslagna kärnprocesserna för energialstring: ”p-p-kedjan” och ”CNO-cykeln” diskuterades, och också hur och till följd av vilka ytterligare kärnreaktioner (t.ex. ”trippel-alfa-processen”) stjärnorna så småningom när vätet är konsumerat fusionerar helium till tyngre grundämnen och lämnar huvudserien i Hertzsprung-Russel-diagrammet, blir jättar eller kanske superjättar. Tore skisserade sedan jättarnas vidare öden: hur de som inte är alltför massiva skjuter ifrån sig skalet av lättare grundämnen och bildar en planetarisk nebulosa, medan de riktigt tunga har förutsättningar att bilda en supernova, som i sin tur slutar som snabbroterande neutronstjärna (eventuellt synlig från jorden som pulsar) eller ett svart hål.