Karsten Jöred har återigen kommit och hållit ett intressant föredrag. Denna gång om de medeltida stora tornuren. Efter en kort inledning indelat i vatten-ur, torn-ur, astro-ur i katedraler och den medeltida världsbilden; sa fortsatte han att berätta om 1300-talets mekaniska ur som drevs med lod och som dessutom kunde slå tiden. Från engelska räkenskaper i Salisbury på 1300-talet står att man beställt urverk med kuggar och spindelgång. Dessa ur hade en gångnoggrannhet på ca 1 timmes fel per dygn. Galileo skissar på pendelur, där gångfelet nedbringats till bara några sekunder per dygn. De flesta större städer i Europa skaffade dessa ur. T.ex. Prag 1410, Lund 1380, Venedig, Bern (med excentrisk urtavlering), Ulm, München, Strasbourg 1352-54 (med sol, datum och månfas).
Astrolabier, med excentrisk ekliptika-cirkel (t.ex. uret i Lund) fanns från 600 till 1600—talet. Hipparkos tros vara en av upphovsmännen. Äldsta i dag kända astrolabiet är från 1000-talet. Astrolabiet bestod av en axel på vilken lösa roterande skivor (tympaner) anbringades tillsammans med linjalvisaren, även den vridbar. Beroende på var man befann sig nord-sydligt i länderna, så kunde man byta ut den tympan-skiva som passade för den latitud, på vilken man befann sig. Katedraluren i Besancon och Beauvais har ett flertal vridbara urtavleskivor. Vidare berättade Karsten att tornuren visade att man använde temporaltimmar. Temporaltimmar är timmar med olika längd och de varierar med olika årstider (finns på Lund-uret). Ett sentida byggt astrolabie-ur är det i Fjelie (år 1945) i Skåne och som även visar söndagsbokstav och gyllental.
Det intressanta föredraget av Karsten avslutades med publikens frågor om Antikytera-mekanismen, men det instrumentet är så komplicerat, att auditoriet gärna framöver, vill ha ytterligare kunskapsförmedlingar av Karsten Jöred.
Text: Gunnar Lövsund
Detta kursavsnitt leddes av Håkan Lundberg och var uppdelat på två onsdagar.