Stockholms Amatörastronomer
Mats Mattsson hade tagit med en mindre refraktor, som han visade upp och berättade omkring. Det var ett teleskop från William Optics – Zenithstar 71ED – med öppningen 71 mm och brännvidden 418 mm. Såg ut att vara ett kort och trevligt instrument, lätt transportabelt. Tyvärr hade detta exemplar ett svårt färgfel som framförallt visade sig vid foto. Leverantören hade dock inte gått med på att byta ut det.
Några fler prylar hade varit kul att se!
Text: Gunnar Lövsund
Se text för 2014-09-24 Astrofotokurs (Del 2A).
Peter Nerman, STAR, arbetar på Metallforskningsinstitutet. Med sin bakgrund därifrån kunde han berätta om analysmetoder och instrument som används inom materialforskningen. Speciellt berättade han om de analyser som gjorts av en större meteorit som hittats i Namibia, den s.k. Gibeon-meteoriten. Materialvetenskapen började faktiskt med meteoritanalys. Det visade sig att järnmeteoriten hade påverkats mycket lite av färden genom jordens atmosfär. Sammansättningen liknade rostfritt stål och man konstaterade att den hade svalnat mycket långsamt efter sin tillblivelse – c:a en halv grad på en miljon år! Materialvetenskap var ett nytt område för åhörarna så frågorna efter föredraget blev många.
Text: Gunnar Lövsund
Detta kursavsnitt, som leddes av Gunnar Lövsund, var uppdelat på två onsdagar och behandlade olika aspekter på fotografering med en motordriven montering. For att kunna uppnå långa exponeringstider krävs att kameran kan följa stjärnornas rörelse över himlen. Har talades därför om vikten av ett stabilt stativ, god mekanik i drivningen, noggrann polaxelinställning, noggrann fokusering och autoguidning. Dessutom demonstrerades diverse tillbehör som är mer eller mindre nödvändiga vid astrofoto. En nyutkommen bok av den kände astrofotografen Thierry Legault, Astrophotography, rekommenderades. Den skulle kunna fungera som kursbok för framtida kurser. 22 respektive 18 medlemmar deltog vid kurskvällarna.
Kursavsnittet hade följande rubriker:
Varför drivningText: Gunnar Lövsund
Hur bli man vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter? Maria Gunther Axelsson berättade om sin personliga väg från forskare till just denna post.
Referat av föredrag hållet av Maria Gunther hos STAR 2014—09-15.
Maria är teknologie doktor i partikelfysik och nyligen anställd som Vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter.
Maria berättade om sin slingrande karriärväg fram till dagens anställning som vetenskapsredaktör på tidningen DN. Hon noterade att alla hennes tidigare arbetsplatser drabbats av nedläggningar, och undrade skämtsamt om hon har något sorts övernaturligt inflytande……..
Hur blir man vetenskapsredaktör? En googling gav som sammanfattande svar på sajten Flashback: Det är mycket svårt, for att inte säga omöjligt! Men som en viss Andrew McAfee Sager: ”Den som inte tror att ett visst mått av tur ingår i valet av karriär lurar sig själv”.
Maria läste till civilingenjör i Uppsala (Teknisk Fysik), och hamnade en tid på datanätprojektet NordUGrid. Hon bedrev sommarstudier på CERN 1991, dar man letade efter en hypotetisk partikel enbart uppbyggd av gluoner med hjälp av acceleratorn LEP (Large Electron Positron collider) och den gigantiska detektorn Delphi. LEP är maskinen som sen dess byggts ut till LHC (Large Hadron Collider), och som arbetar vid mycket högre energier. Den ar inrymd i en cirkulär tunnel 1 km under jord i Geneve-trakten. 1993 lade USA ner ett påbörjat gigantiskt acceleratorbygge i samma storleksklass som LHC, vilket orsakade att forskningsmarknaden överflödades av friställda forskare inom denna smala bransch.
Maria återvände till Sverige, fortsatte med doktorandstudier i Uppsala och gifte sig med en forskarkollega hon träffade där. Hon blev doktor i partikelfysik i Uppsala 1998. Maken är doktor i kärnfysik.
Sen följde en tid som datakonsult och systemutvecklare vid företaget ”Parallell Consulting”, i 3:e Hötorgsskrapan. Hon var med om att bygga Sparbankens internetsajt. Företaget blev senare uppköpt av IT—entreprenören Stael von Holstein (Icon Medialabs, kulturkrock!). Strax därefter inträffade den välkända kraschen inom IT—branschen. Det blev dags att byta bana. 2001 födde Maria sitt första barn. Hon genomgick en journalistutbildning och upptäckte att hon ”kunde skriva” även for andra läsare än forskarkolleger. Hon praktiserade hos vetenskapsredaktören Karin Bojs på DN (inte hos poeten Karin Boye, som det okunnigt stod på en sida på internet). Man kan tycka att skriverier om vetenskap skulle vara ganska neutrala, men hon har fått motta hotbrev, t.ex. efter en DN-artikel om intelligens (G-faktorn).
Kuriosum: 2004 författade hon DN:s aprilskämt om mobilsystemet 3G.
Hennes make fick ett arbete som rör det nukleära provstoppsavtalet, och därför flyttade hela familjen till Wien, blev kvar där i sex år och trivdes bra. Dock tröttnade hon snart på att vara hemmafru och började arbeta på ett miljöforskningsföretag (Science for Global Insights) där hon sysslade med klimatrelaterad forskning (metangas och dess roll i global uppvärmning).
Efter åren i Wien var det dags att flytta hem igen, dar hon försökte sig som frilans inom det populärvetenskapliga området och skrev artiklar för Forskning och Framsteg, Ingenjören o.a. Hon hade sökt jobb på Vetenskapsradion i Uppsala, utan att få det, då Vetenskapsradions chef Ulrika Björkstén hörde av sig och tipsade om tjänst på DN, vilket sammanföll nära i tid med att Karin Bojs sade upp sig från DN. Ett unikt tillfälle att bli VETENSKAPSREDAKTÖR! Och i den rollen finner vi henne nu.
Maria har skrivit en bok om kreationismen och senast boken ”Big Bang eller Varde Ljus”.
En flicka i publiken i Magnethuset frågade hur man gör för att accelerera partiklar i LEP och LHC. Svaret är att man sätter fart på dem med hjälp av elektriska fält och avböjer dem till en cirkulär bana med oerhört starka elektromagneter kylda med flytande kväve eller helium, som gör dem supraledande och därmed förmögna att tåla höga strömstyrkor. Hastigheterna kommer så nära ljushastigheten att man måste ta hänsyn till relativitetsteorin.
Text: Karsten Jöred
Foto: Gunnar Lövsund
