Möten

avnjöts i strålande försommarväder med syréndoft. Flera bland de 28 närvarande STARarna intygade att den egengrillade korven med alla tillbehör aldrig smakar bättre än just vid denna årliga tilldragelse. Tillfälle gavs för utbyte av erfarenheter och några sista råd i lugn och ro inför stjärnornas återkomst i augusti. Och se, efter kaffet blev det tipsfrågor också! Katarina Art och Barbro Lundström var konstruktörerna bakom och ger hopp om att denna trevliga tradition i Karsten Jöreds anda skall bestå. Förre ordföranden Nippe Olsson vann med 12 rätt, och vi unnar honom choklad­kartongen i 1:a pris.

Text: Bertil Forslund

Per Holmlund, professor i glaciologi på Stockholms universitet, gästade sin gamla arbetsplats när han höll föredrag om glaciärer och inlandsisar. Per kåserade över frågan om hur isarna ser ut och vad de kan berätta.

Förändringar i solinstrålningen på olika platser på jorden, som bl. a. beror på rörelserna i jordklotets lutning och rörelse kring solen, tros vara en viktig faktor som påverkat klimatet. Temperaturkurvan för jorden de senaste 100 miljoner åren visar på minst 4 istider med mellanliggande värmeperioder. Temperaturen är en viktig faktor för uppkomsten av både istider och värmeperioder. Tillsammans har förändringarna en periodicitet på ca 20 000 år, något som idag kallas Milankovic-cykler. Den mottagna energin från solen transporteras med havs- och luftströmmar runt jorden. Det är inte helt klarlagt vilka kopplingarna är mellan Milankovic-cyklerna och energiflödena.

Jordens temperaturkurva har kunnat rekonstrueras av forskningen och kan följas över de senaste årmiljonerna. Denna temperaturkurva berättar en intressant historia. För ca 60 till 70 miljoner år sedan var det betydligt varmare än nu. Det fanns inga permanenta isar i haven och på land. Medeltemperaturen har därefter sjunkit. De senaste istiderna kan följas mer noggrant med hjälp av isotoper. På Grönland används syreisotoper för att mäta temperaturen. På Antarktis använder man väteisotoper.

Klimatförändringarna påverkar hur glaciärerna uppför sig. Inlandsisen glider över marken och ger upphov till s.k. bottenglidning. Jakobshavn isbræ på Grönland har följts sedan 1851 och förflyttar sig ca 12-15 km/år. Antarktis är annorlunda. Här kalvar isen vid randen. Djupet på isen i Antarktis mäts främst med radar.

På senare tid har man funnit flera undervattensjöar i Antarktis. De flesta sjöarna är troligen inbäddade vattensänkor. Lake Vostok är den mest kända sjön under isytan men den har bildats på ett lite annorlunda sätt. Sjön upptäcktes när man observerade att man inte fick upp glaciäris när man borrade utan återsmält vatten. Sjön är stor, arean är 30 ggr större än Vänern och volymen är 40 ggr Vänerns volym. Sjön bildades för kanske 40 miljoner år sedan.

Vad kan hända i framtiden?

Temperaturen mäts nuförtiden kontinuerligt men det är en komplicerad process med kopplingar mellan ozonhål och luft- och vattenströmmar. Störst effekt har den rådande värmeökningen på isarna i Antarktis och på Grönland.

Shelfisen (is som flyter på vattenytan) i västra Antarktis kan ge ca 3 – 4 m havshöjning ifall den skulle börja smälta. Grönlands inlandsisar kan ge ca 3 meter. Tidsskalan för dessa förändringar är kanske 100 – 200 år.

Idag administreras forskningen i Antarktis av SCOAR. Det är juridiska traktat som styr verksamheten. Ett logistiskt centrum hanterar in- och utresandet för Antarktis som man når från Kapstaden, Sydafrika, eller Christchurch, Nya Zeeland.

SCOAR: Scientific Committee for Oceanographic Aircraft Research Läs mer på http://www.antarcticglaciers.org

Text: Leif Lundgren

Fotografera stjärnhimlen medan du sover hade Håkan Lundberg betitlat sitt föredrag. Datorkontroll av teleskop och kamera utan operatörens närvaro under hela observationspasset är ett mål han själv har jobbat mot med sin utrustning under senare tid, och erfarenheterna så långt ville han delge oss åhörare. Fördelarna med automatiseringen är uppenbara. Alla amatörstjärnskådare är medvetna om hur behovet av pauser reducerar observationstiden och att man ofta tvingas avsluta i förtid av ren trötthet, trots en vacker och inbjudande stjärnhimmel. Om teleskop- och kamerainställningar till stor del bekvämt kunde skötas inomhus, i stället för av stelfrusna fingrar ute i den bistra nordiska natten, skulle det också säkert ha en positiv inverkan på det slutliga resultatet.

Maxim DL är väl det kommersiella program (dyrt förstås) som ligger närmast till hands för styrning av astronomisk utrustning. Men det klarar inte av alla de uppgifter som Håkan skulle vilja ha utförda: styrning av teleskop och kamera, autoguidning, fokusering, filterskifte, ”plate solving”, sekvensiering, tidsstart m.m., och han har därför försökt kombinera ett antal andra, gratis tillgängliga, program och ”scripts” till något användbart. En huvuduppgift i hans system fick den s.k. ”ASCOM-plattformen”. Den klarar styrning av teleskop och kamera, men kan inte i grundkonceptet spara bilderna från kameran. Det visade sig emellertid att det med ett litet trick går att installera ett FITS-bibliotek för astrofotona i ASCOM. För att skapa behövliga listor av olika slag kan man kompatibelt använda Astro Planner, som är gratis liksom PHD2, ett program för guidning, som också kan tillfogas. Det gäller också PlateSolve2, som inte kräver Internetuppkoppling för att användas och i  vilket dessutom ingår en användbar stjärnkatalog, UCAC3. Slutligen(?) håller Håkan på att utveckla ett eget program för att styra fokuseringen av teleskopet.

Håkans redogörelse var välstrukturerad men detaljrik och redaktionen på STELLA hoppas förstås att han så småningom vill skriva en artikel i tidningen med alla värdefulla tips för de STARar som önskar effektivisera sitt observationsarbete.

Text: Bertil Forslund

Gunnar Lövsund började med att grymta litet misslynt över höstens väder, men kunde sedan ändå presentera fantastiska självfångade bilder på Crescent-nebulosan (i Svanen) och California– och Pacman-dito (i Perseus resp. Cassiopeja). För ändamålet hade han använt sin 80 mm refraktor, brännvidd 480 mm med filter, och därefter datorbehandling med MaxIm DL (Pacman-fotot var t.ex. sammansatt av 12 bilder med olika filter).

Göte Flodqvist visade för jämförelse några astrofoton tagna på utvalda objekt (stjärnor + nebulositet) med olika bländare (5,6 resp. 8) och diskuterade sedan fördelar/nackdelar beträffande bildkvalitén med en större eller mindre ljusöppning. För experimenten hade han använt sin Canon 1000D kamera i kombination med en kvalitetslins (150 mm brännvidd och bländare 5,6 – 45) plockad från en gammal förstoringsapparat. På Fårö på Gotland hade Göte i vår också tagit ”helhimmelbilder”, som bl.a. vackert visade norrsken, Zodiakalljus samt Gegenschein.

Mats Ekberg visade en av sina favoriter: en långtids-videoinspelning av Månen med ett passerande jordiskt flygplan. Men också stjärnfall i februari – mars filmade med web-kamera och 5 mm objektiv, samt 2015 års Perseider och snabba Geminider. Med ett nytt 20 mm objektiv på kameran, monterad på stativ i Solna och riktad mot Lidingö, fångade han på film förbiflygande trafikplan och helikoptrar, men också ett tidigare observerat men oidentifierat flygande föremål. Det visade sig nu, med stor sannolikhet handla om ett modellflygplan, som vid flera tillfällen dykt upp i kameravinkeln (och ev. i flygförbudszonen intill Bromma flygplats?!) för att bekymmerslöst göra loopar och andra manövrer.

Bengt Rutersten hade fångat norrsken på en serie foton (1 min. mellan varje bild) från sin balkong i Farsta i vintras och även så kometen US10/Catalina. Vacker var den med två svansar, en med joniserad gas och den andra av enbart stoft. Bengt följde också asteroiden 63 Ausonia, som den 7 december på våra latituder väntades förmörka en svag stjärna (m=9,5) under kanske 7 sekunder, dock utan att registrera någon förmörkelse. Detta negativa resultat kan ändå, tillsammans med observationer från andra landsdelar, ge underlag för uppdatering av asteroidens banelement och rapporterades därför till den organisation som håller reda på småplaneterna. Som väntat medförde Bengt också vackra foton på galaxer och stjärnhopar, fångade genom en 4” refraktor. Också skarpa bilder på Jupiter med månarna Ganymedes och Io och deras skuggor, tagna med en nyanskaffad kamera på hans 11” SCT.

Rune Stjernström visade avslutningsvis foton från när och fjärran. Från Jaipur i Indien på maharajans observatorium Jantar Mantar med jättesoluret i sten, som trots glada klängande besökare anger tiden med 2 sekunders noggrannhet. Under Greklands klara natthimmel hade han fotograferat gas- och stoftmolnen kring ρ Ophiuchi och nebulosor i Skytten med sin EOS 60D. Fler nebulosabilder blev det hemma på Reimersholme: bl.a. ”Själen och Hjärtat” i Cassiopeja, Slöjnebulosan i Svanen och Barnards E i Örnen. Men också fina planetbilder och ett halofenomen en vinterdag.

Text: Bertil Forslund

Det var titeln på Tore Månssons föredrag denna afton. Han började med att nämna att deras blygsammare kusin novan bara är en vit dvärg som samlat på sig så mycket material (H, He,…) från en närbelägen stjärna att fusionsprocesserna nystartat på ytan och avsevärt stegrat ljusstyrkan, bara temporärt men troligen återkommande med 1000-åriga intervall.

 Supernovan däremot är en mycket kraftig explosion, som avslutar en stjärnas liv och frigör enorma energimängder och material. Resultatet blir som regel en neutronstjärna eller ett svart hål, och en ökning av metalliciteten i Universum.

Tore gick systematiskt igenom de olika typerna av supernovor och mekanismerna bakom utbrotten. Den minst våldsamma, typ Ia, uppstår när en vit dvärgstjärna (bestående av He eller C + O eller O + Ne + Mg) samlar på sig så mycket extra material, t.ex. från partnern i ett dubbelstjärnesystem, att den s.k. Chandrasekhar-gränsen (massan ~ 1,4 m_Sol) överskrids, vilket resulterar i en termonukleär explosion. Ännu mer dramatiska utbrott blir resultaten när tyngre stjärnor (> 8 m_Sol) mot slutet av sina liv har förbrukat allt H, He, C, Ne, O, Si… Allt som återstår i centrum är då Fe och Ni, de atomer som har maximal kärnbindningsenergi och därför saknar drivkraft för vidare omvandling. Stjärnan kollapsar, eftersom det termiska mottrycket mot gravitationen inte längre upprätthålls genom några kärnreaktioner i centrum. Fe och Ni mosas sönder och neutroner bildas genom fusion av protoner och elektroner, med neutriner och fotoner som biprodukter. Den totala gravitationsenergin driver så den slutliga supernovaexplosionen. Därigenom sprids i rymden strålning, elementarpartiklar och atomer, också av de tunga grundämnen som stjärnor annars inte förmår producera. Tore redogjorde för några varianter av supernovor, med typbeteckningar som: Ib, Ic, IIb, IIL och IIP (går tydligen att skilja åt med hjälp av spektra och ljuskurvornas profiler), samt vilken slutprodukt man kan förvänta sig i de olika fallen: neutronstjärna (ev. pulsar) eller svart hål eller…

Text: Bertil Forslund