Stockholms Amatörastronomer
Schemalagda möten för medlemmar i STAR.
Fyra teleskop/astrofotoutrustningar fanns på plats uppe på Observatoriekullen under kvällen. Diskussioner och observationer var påfallande flitiga kring dem, ute på gården. Dessvärre skedde en olycklig närkontakt mellan en utrustning och en bil i mörkret. Men, problemet löstes upp i godo av de inblandade.
Text: Göte Flodqvist
Tore Månsson, STAR, redogjorde för Drakes ekvation. Tore påpekade först att de följande resonemangen inskränkte sig till att gälla var egen galax Vintergatan. Liv i den mening som vi känner till bygger på speciella egenskaper hos ett enda av periodiska systemets 92 ämnen, nämligen kol. Vår kropp består till större delen av relativt få grundämnen, men kräver dessutom vissa andra ämnen i små mängder. Dessa grundämnen bildades ej vid Big Bang utan först vid supernovaexplosioner långt senare. Men Vintergatan innehåller tillräckligt med generationer av stjärnor som inte tillhör den allra första, för att goda förutsättningar bör finnas för liv på flera håll i var galax. De utgör eller finns i en s.a.s. beboelig zon inom Vintergatan. Man bör inte befinna sig för nära pågående stjärnbildning och inte heller alltför nära galaxens centrum, där troligen ett svart hål gör miljön mindre hälsosam.
Astrofysikern, amerikanen Frank Drake (född 1930) uppställde år 1961 en formel (The Drake Equation) med vars hjälp han försökte uppskatta antalet möjliga civilisationer i Vintergatan, avsett att stimulera till ett sökande efter sådana. (Projekt SETI = Search for Extra-Terrestrial Intelligence).
Drakes‘ ekvation lyder:
där:
Tore gjorde ett försök till optimistisk uppskattning av de olika faktorerna med hänsyn till de senaste rönen om t. ex. exoplaneter.
Många av faktorerna är svåra eller nästan omöjliga att veta, men de flesta uppskattningar och även denna slutade på att vi mycket väl kan vara ensamma i hela vår galax. Detta är ju i så fall också i god överensstämmelse med den s.k. Fermis paradox: ”Funnes det ett antal civilisationer på hög teknologisk nivå så borde det krylla med signaler från rymden”. Istället är det helt tyst, möjligen med undantag av den s.k. “Wow-signalen” (15/8 1977, Delaware, Ohio), återgiven här:
Den har tyvärr aldrig återupprepats.
Text: Karsten Jöred
Måndagen den 23 september träffades 32 stycken förväntansfulla medlemmar på parkering vid Magnethuset. Vi tog plats i de bilar som farms och styrde kosan i en lång karavan till det gamla observatoriet i Saltsjöbaden (Saltis). Inte for att observera utan for att göra ett studiebesök och att se byggnaderna och framförallt de stora teleskopen. Astronomerna flyttade 2001 till Albanova och nu är det Kunskapsskolan som hyr hela anläggningen av Statens Fastighetsverk.
Kurt Berndt som är chef för Kunskapsskolans Naturvetenskapliga Centrum och kvällens guide tog emot oss nedanför den stora trappan till huvudbyggnaden. Vi tog plats i en skolsal där vi hälsades välkomna och fick information om Kunskapsskolan och Saltis. Därefter tittade vi på en film om hur det var på 1930-talet när observatoriet var nytt, invigdes 1931. Observatoriet var då ett mycket aktivt observatorium med många astronomer och studenter. En påtaglig skillnad mot i dag var att de trots en bitande kyla i natten var klädda i kostym och överrock istället för dagens varma jackor. Såg lite speciellt ut. När filmen var slut gick vi till det stora spegelteleskopet som nu är nyrenoverat. Spegeln med en diameter om 1 meter har fatt ny beläggning i Uppsala och datorn har ett nytt operativsystem som Kurt Berndt gjort. Jag gissar att detta teleskop var kvällens höjdpunkt med tanke på den enorma välvda byggnaden med sitt stora teleskop dar sekundärspegeln bars upp av en många meter lång fackverkskonstruktion. Sekundärspegel förresten, den är borttagen och ersatt med en kyld CCD astrofotokamera av modernaste snitt. Vi gick vidare till Astrografen och den stora Schmidtkameran som är gigantiskt stor och helt inkapslad. Vi fick veta att glasplåtar stacks in i ett fack i mitten av strålgången där andra teleskop normalt har en sekundärspegel. Glasplåtarna var förbehandlade med diverse kemikalier och ofta försedda med ett inkopierat rutmönster för att enkelt kunna bestämma motivets position och eventuella rörelser när det jämfördes med bilder som togs senare. Därifrån gick vi åter till huvudbyggnaden där dubbelrefraktorn finns i sin kupol högst upp ovanpå det runda biblioteket. Refraktorn består av två tuber med varsin 60 cm stor lins. Den ena tuben används till fotografering och den andra som ledtub. Alla bilder består av tre exponeringar i svartvitt med filter för de tre grundfärgerna. Vi fick gå i tre grupper eftersom det rörliga golvet inte klarar så många. De som väntade passade på att från den stora takterrassen titta ut över det vackra Saltsjöbaden och den mörka skärgården. Saltis nya och mycket speciella solur fick mycket uppmärksamhet.
Kvällen avslutades i skolsalen där vi började. Kurt tackades av med en stor applåd och som tack fick han ett diplom som Lena Birnik gjort. Några observationer blev det inte och var heller inte planerat. Men vi vände hem efter en mycket trevlig och givande kväll. De jag pratade med var mycket nöjda och tyckte att uteblivna observationer inte gjorde så mycket eftersom vi fick se så mycket intressant och även höra en hel del av var duktige guide. Kurt är förresten inte bara chef i Saltis, han är även professor i Molekylär Biofysik vid Karolinska Institutet.
Text: Nippe Olsson
Foto: Bo Zachrisson
Ulrika Engström är vetenskapsjournalist och redaktör för Vetenskapens värld på Sveriges Television. Hon är även författare till den välskrivna boken ”Himlens väktare” som företrädesvis handlar om forntida astronomer i Asien. Det var också ämnet för kvällens föredrag. De gamla astronomerna ville förstå världsbilden, men hade tämligen enkla instrument till sitt förfogande. Man kan säga att det första observatoriet var en pinne (gnomon) nedstucken i jorden för att mäta solhöjden. Man utvecklade geometrin samtidigt i Kina och Grekland. Kineserna mätte och noterade himmelska händelser, men frågade inte varför t.ex. planeterna rörde sig. Det gjorde däremot grekerna. Ulrika berättade också om Johannes Kepler som den förste science fiction-författaren när han skrev om en lärjunge till Tycho Brahe som åkte till månen.
Text: Gunnar Lövsund
Som programkommittén bestämt var vädret soligt så vi kunde avnjuta den grillade korven och annat gott utomhus. Karsten Jöred hade ordnat en klurig frågetävling som vanns av Mikael Burman.
Text: Gunnar Lövsund