Vad finns där ute? Varför har Saturnus ringar? Om du vill ha svar på detta och tycker att astronomi och rymdfart är roligt ska du bli medlem i STAR. STAR är en astronomiförening i Stockholm som är öppen för alla.…
Måndagen den 18 november 19.00tittar vi på Jupiter och månen samt Saturnus. Vi observerar i Magnethusets teleskop.
Måndagen den 25 november 19.00har vi Intressegruppen för bildbehandling. Vi träffas i Magnethuset och utbyter erfarenheter och lär oss av varandra. Övriga medlemmar också välkomna.…
En ordentlig grillfest avslutade säsongen. Olika sorters korv med tillbehör, som potatissallad och grönsaker, avnjöts i den nyrenoverade klubblokalen. Det gråa litet kyliga vädret fick deltagarna tänka bort och istället frammana minnen av vinterns och vårens stjärnklara observationsnätter.
Ordförande Katarina spelade en huvudroll, både vid dukning/servering och som presentatös av quizzet med tolv tipsfrågor, huvudsakligen på temat astronomi. Konstruktös var Barbro Lundström. Vinnare blev Bengt Rutersten. Hans 1:a pris – en chokladkartong – fick gå laget runt bland deltagarna för avsmakning.
Kvällens föredragshållare, astronomiprofessor Claes-Ingvar Björnsson vid Stockholms universitet, har i sin forskning särskilt intresserat sig för rester efter supernovor, d.v.s. massiva stjärnor som avslutat sina liv med en kosmisk explosion. Han kunde därför illustrera sin framställning med några kända exempel på supernovarester, bl.a. Cassiopeia A och SN1993J i M81 – vackra foton med hög upplösning, de flesta tagna med rymdteleskop. Färgerna var visserligen ”falska”, men visade tydligt förekomst och utbredning av olika sorters strålning efter explosionen, i radio- och röntgenområdena såväl som vid det synliga ljusets våglängder. Med dagens teknik har man i flera fall kunnat konstruera kompletta ljuskurvor över hela våglängdsområdet, vilka ger trovärdiga uppgifter om temperaturen i mätpunkterna. Supernovaprofilerna är som regel runda, vilket vi kan vänta oss av ett sfärisk symmetriskt explosionsförlopp, men genomkorsas delvis av filament, som förstås inbjuder till intressanta tolkningsförslag.
Tycho Foto: NASA
En påfallande detalj som syntes på de flesta supernovaprofilerna var smala, ringformade band – ofta i par och koncentriska. Den yttre ringen, som så gott som omsluter supernovaresterna, tros visa det utkastade materialets (”ejektats”) växelverkan med det omgivande interstellära mediet. Den inre ringen visar kanske hur chockvågen når och reagerar med tidigare från stjärnan utkastat material. Känner man avståndet till novan kan man ur vågfrontens fortplantningshastighet beräkna tätheten på det cirkumstellära molnet medan konstaterade hastighetsförändringar med tiden ger upplysning om täthetsvariationer inom molnet.
Ett flöde av relativistiska partiklar, alltså sådana som rör sig med hastigheter uppemot ljusets, tycks också vara karaktäristiskt för supernovamoln. Det visar ju bl.a. den uppmätta synkrotronstrålningen. Vilka mekanismerna bakom partiklarnas acceleration är kan man ju fundera över. Två förslag som diskuterats är:
Partiklarna diffunderar fram och tillbaka över en chock (”studsar” mellan två fronter?)
Partiklarna ökar sin energi genom att växelverka med ett turbulent magnetiskt fält, som vi förstår genereras omkring supernovan.
Det vore naturligtvis bra med nya studieobjekt, gärna i Vintergatan och lagom långt borta. Den senast observerade supernovan i vår galax var Keplers stjärna år 1604 i Ormbäraren.
De foton som visades den här kvällen projicerades på en ny filmduk. Alla bilder blev dock inte riktigt så bra som det var tänkt, vilket senare visade sig bero på projektorns inställningar. Först ut på plan var Bernt Balkh som varit på resa till Indonesien och intresserat sig för astronomi och maritim kultur där. En inspelning med ljud från grodor och cikador i natten gav ytterligare känsla för den miljö som bilderna visade.
Håkan Lundberg hade fotat från sin stuga på Öland: Cigarrgalaxen M82, Ugglenebulosan M97, galaxen M109 och Pacmannebulosan NGC891.
Anton Vannesjö hade varit ute på ett riktigt äventyr vid en vintrig observationsutflykt med Roger Wallberg och Pablo Vallejos. Deras bil hade hamnat i diket och fick bärgas med stort besvär. Ett bildspel visade det hela. Några bilder på galaxerna M81 och M82 blev det i alla fall.
Katarina Art visade som hon sa: ingenting. Hon och maken Jan hade provat ett nytt solfilter. Solen på hennes bild var dock helt blank, inga solfläckar.
Gunnar Lövsund visade några bilder tagna från sitt hus i Handen: ett par kometer utan synlig svans, klothoparna M13 och M92, galaxen M51 och nebulosan IC405.
Liksom under tidigare år medverkade STAR i evenemanget. Vårt nyrustade och städade Magnethus stod redo 18:00 för att välkomna allmänheten till föredrag och stjärnskådning genom våra teleskop. I år tror jag att vi hade förberett oss extra noga, att döma av den livliga mail-trafiken som veckan innan försiggått mellan Oscar Zanetta (som av styrelsen utsetts till särskilt ansvarig) och Gunnar Lövsund, Nils-Erik Olsson, Katarina Art, Bengt Rutersten, Bernt Balkh, Anton Vannesjö m.fl. medlemmar. Så var det också litet extra pirrigt denna gång med premiär för kaffeförsäljning till besökarna och viss osäkerhet om de nya elinstallationerna var rätt säkrade m.m.
Föredraget med titeln ”Vårt gåtfulla Universum – är det oändligt?” var komponerat av Peter Nerman, som givetvis tänkt hålla det också. Tyvärr drabbades han av ryggskott på lördagen och blev ohjälpligt sängliggande. Med mycket kort varsel ryckte veteranen Nippe Olsson in. Han hade egentligen haft andra planer för kvällen men genomförde nu dubbla föreställningar med hjälp av Peters bildmaterial på laptop. Som vanligt blev det många frågor från intresserade åhörare i den fyllda salongen.
Besökarna börjar samlas för observation.
Efter kl. 21 och mörkrets inbrott öppnades kupolen för alla intresserade, som av Oscar slussades in i mindre grupper. Tyvärr var det för molnigt för riktig stjärnskådning, men Bernt och Gunnar demonstrerade vårt stora teleskop på fjärran objekt i stadsprofilen (Engelbrektskyrkans tornur) och besökarna sade sig vara nöjda därmed. På gården hade dessutom Bengt riggat upp sin Celestron C11 och han kunde faktiskt hitta en och annan stjärna som studieobjekt genom luckor i molnen.
Kaffeförsäljningen (med bullar) utomhus, som sköttes av Anton och medhjälpare, tycks ha varit en succé (uppemot 40 törstiga kunder) och gav en extra dimension till rum-tiden åt STARs Kulturnatt. Totalt räknade vi in 303 besökare varav den sista lämnade oss vid 1-tiden.
Text: Bertil Forslund
Foto: Gunnar Lövsund
Anton Vannesjö serverar kaffe. Leif Lundgren övervakar.Oscar Zanetta sköter insläppet.Bengt Rutersten med besökare.
Det ville STAR-medlemmen Pablo Vallejos (tillika doktorand på KTH, Fusionsplasmafysik) få oss att fundera på med sitt föredrag på måndagskvällen. Merparten av den energi som är tillgänglig här på Jorden härrör från Solen, men många av de sätt vi försöker utnyttja den på, som i vind- och vågkraftverk, är relativt ineffektiva och kostsamma samt behäftade med dåliga lagringsmöjligheter. Förbränning av fossila bränslen ger utsläpp som i längden skadar klimatet irreversibelt och fission – d.v.s. sönderdelning – av radioaktiva ämnen som Uran i dagens kärnkraftverk är förenad med stora risker i drift samt vid hantering och förvaring av restprodukterna.
Den energi som upprätthåller temperatur och reaktivitet i Solen skapas i stjärnans inre, vid c:a 15 miljoner grader, framför allt genom fusion (sammanslagning) av vätekärnor (protoner, 1H) till heliumkärnor (4He) i ett s.k. plasma. Denna proton-proton-process, som förmodas ske i några steg, innebär totalt också en förlust av massa (m). Mycket av överskottsenergin som motsvarar massförlusten enligt sambandet
E = m.c2 (c = ljushastigheten) transporteras via energirika partiklar, som reagerar på vägen, till solytan (fotosfären, knappt 6000 grader) varifrån de ljusets fotoner skickas ut som slutligen når Jorden och värmer oss.
Det vore ju mumma om vi här på Jorden i mindre skala kunde härma Solen och frigöra energi med en kontrollerad fusionsprocess som använder relativt billigt bränsle och som inte lämnar farliga restprodukter. Pablo nämnde några pågående och planerade testprojekt världen runt, som JET i England, ITER i Frankrike, ASDEX i Tyskland och NSTX i USA. Det går förstås inte att enkelt reproducera betingelserna i Solens centrum, där den enorma gravitationen håller alla partiklar på plats och tillgängliga för fusion i flera miljarder år framöver. Till detta ändamål utnyttjas i de ovannämnda anläggningarna en s.k. tokamak, d.v.s. en ringformad spole runt vilken elektrisk ström matas och inducerar ett magnetfält som förmår hålla bränslet på plats tillräckligt länge för effektiv fusion i plasmat. För att få tillräcklig verkningsgrad tror man att temperaturen i sådana artificiella ministjärnor måste trissas upp över 100 miljoner grader, åtminstone temporärt. Det innebär förstås en väldig teknisk utmaning, och för att målet skall nås måste de senaste erfarenheterna på områdena material-, vakuum- och supraledarteknologi utnyttjas – och troligen flera ännu inte gjorda innovationer. Optimister bland de ledande fusionsenergiförespråkarna tror ändå att en pilotanläggning av typen ITER skulle kunna vara operativ år 2030 och leverera ett energiöverskott. Som bränsle tänker man sig använda en blandning av väteisotoperna deuterium (2H) och tritium (3H), som sprutas in i tokamaken för att fusioneras till 4He och neutroner. Överskottsvärmet absorberas av ett lämpligt medium – kanske en metallsmälta – och transformeras därifrån till andra energiformer. Deuterium förekommer i låg halt i vanligt havsvatten, ur vilket det kan utvinnas. Tritium däremot måste framställas separat, t.ex. genom neutronbombardemang av litium enligt:
6Li + n → 4He + 3H.
För en närmare förklaring av atomsymboler och beteckningar som ovanstående, se t.ex. STELLA, nr. 3 – 2018 sid. 12 – 14.
