STAR – Stockholms amatörastronomer

STAR-medlemmen Tore Månsson fortsatte sin serie om stjärnsystems uppkomst, fortlevnad och död. Den här gången handlade det om olikaaspekter på planetbildning. Vi hoppas att Tore själv återkommer med en artikel i ämnet i kommande Stella.

Text: Gunnar Lövsund

Nippe Olsson ledde visningen av stjärnskådarfaciliteterna på Karlsbaderberget för de medlemmar som mött upp på måndagskvällen. Det blev en rundvandring bland observatoriebyggnaderna, de flesta från tidigt 1930-tal och vackert inbäddade i den låga tallskogen. Den genomtänkta och påkostade arkitekturen, särskilt huvudbyggnadens, kan ge den tillfällige besökaren ett intryck av tempel eller kultplats.

Nästan alla hus härbärgerar fortfarande sina originalinstallerade instrument, även om de inte längre kan användas som ursprungligen var tänkt p.g.a. den tekniska utvecklingen, t.ex. från fotografiska plåtar till CCD-chips. Till varje byggnad finns också knutna personliga historier, av vilka Nippe kunde vidarebefordra några – en del pikanta – till åhörarna. Det bidrog till att levandegöra anläggningen, där tiden annars har stannat.

I Meridianhuset, en av de byggnader på området som STAR fått ansvaret att förvalta, står tiden däremot inte stilla. Som meddelats i förra numret av STELLA har den ursprungliga Zeiss-refraktorn därifrån plockats ner och renoverats. På dess fundament är det tänkt att installera en flexibel montering som skall kunna acceptera olika teleskoptyper, för STARs medlemmar att använda framöver. En utmaning blir då att konstruera en plattform för observatör och besökare, i lämplig höjd och med alla säkerhetskrav uppfyllda, och det utan att några bestående ändringar görs på den k-märkta byggnaden. En livlig diskussion om detta med flera förslag avslutade rundvandringen. De närmast ansvariga personerna kommer säkert att återkomma i ärendet med artiklar i STELLA.

Text: Bertil Forslund

Om jag minns rätt så lyste solen med sin närvaro men det var ändå lite kyligt så vi dukade upp inomhus. Precis lagom många STARar för att fylla Magnethuset hade kommit för att avnjuta den grillade korven och potatissalladen och för att umgås.

Barbro Lundström och Katarina Art hade snickrat ihop en klurig frågesport. Vinnare blev Björn Gimle, som inte bara kan det här med satelliter.

Text: Gunnar Lövsund

Om det föreläste professor Bo Sundborg (Stockholms Universitet, Teoretisk fysik) på måndagkvällen. Han började först med en liten betraktelse över hur man kan och bör skilja Vetenskap från Ovetenskap. Med en bok av två andra författare: ”Livet med Kvantfysiska Glasögon”, som han nyligen fått presenterad för sig, hade han haft anledning att igen fundera över definitionerna på dessa motbegrepp. Slutsatsen blev att skriften i fråga, ehuru säljande enligt förlaget, inte kvalade in i Vetenskapsfållan. Med sina förslag på hur kvantfysik kan appliceras på våra liv och utlovandes mirakel m.m. bör den klassas som esoterika eller liknande. Föreläsaren påminde om att det som karaktäriserar Vetenskap-liga arbeten som regel ligger mellan ”Hugget i sten” och Fantasi. För Icke-vetenskap gäller Fantasi eller ”Hugget i sten”, men för Ovetenskap typiskt Fantasi och ”Hugget i sten”. Även vi amatörer bör f.ö. känna till och gärna försöka tillämpa ”Den vetenskapliga metoden”, som i punkter började formuleras redan av Galileo Galilei: 1) Fråga 2) Formulera hypotes 3) Gör experiment (observationer) 4) Samla data 5) Dra slutsatser.

Vad beträffar det kvantgravitationella perspektivet på Universum så rör det sig tydligen om en vetenskaplig spekulation som hittills varit omöjlig att bevisa, men Bo ville peka på några nya möjligheter att komma vidare från de grunder som lagts av sådana som Einstein med hans gravitationsteori, och som poängterade rummets och tidens betydelse, krökning som kraft, divergerande och konvergerande partikelbanor m.m. Stoffet är minst sagt krävande, men stimulerande. En överraskande upplysning för åtminstone en av åhörarna var att enligt kvantgravitationsteorin varje händelse i det tredimensionella rummet kan representeras på en tvådimensionell yta, t.ex. himlasfären. Då måste man också dechiffrera den information som finns i ljusets vågnatur för att det ska leda till något användbart. Kvällens föreläsare avslutade således med att skissera en Holografisk kosmologi och jämförde den med gängse representationer av t.ex. Universums utveckling.

Föreläsningen var normallång, d.v.s. slutade vid niotiden, men jag tror att de efterföljande frågorna och diskussionerna med föreläsaren varade minst en timme till.

Text: Bertil Forslund