STAR – Stockholms amatörastronomer

Om jag minns rätt så lyste solen med sin närvaro men det var ändå lite kyligt så vi dukade upp inomhus. Precis lagom många STARar för att fylla Magnethuset hade kommit för att avnjuta den grillade korven och potatissalladen och för att umgås.

Barbro Lundström och Katarina Art hade snickrat ihop en klurig frågesport. Vinnare blev Björn Gimle, som inte bara kan det här med satelliter.

Text: Gunnar Lövsund

Om det föreläste professor Bo Sundborg (Stockholms Universitet, Teoretisk fysik) på måndagkvällen. Han började först med en liten betraktelse över hur man kan och bör skilja Vetenskap från Ovetenskap. Med en bok av två andra författare: ”Livet med Kvantfysiska Glasögon”, som han nyligen fått presenterad för sig, hade han haft anledning att igen fundera över definitionerna på dessa motbegrepp. Slutsatsen blev att skriften i fråga, ehuru säljande enligt förlaget, inte kvalade in i Vetenskapsfållan. Med sina förslag på hur kvantfysik kan appliceras på våra liv och utlovandes mirakel m.m. bör den klassas som esoterika eller liknande. Föreläsaren påminde om att det som karaktäriserar Vetenskap-liga arbeten som regel ligger mellan ”Hugget i sten” och Fantasi. För Icke-vetenskap gäller Fantasi eller ”Hugget i sten”, men för Ovetenskap typiskt Fantasi och ”Hugget i sten”. Även vi amatörer bör f.ö. känna till och gärna försöka tillämpa ”Den vetenskapliga metoden”, som i punkter började formuleras redan av Galileo Galilei: 1) Fråga 2) Formulera hypotes 3) Gör experiment (observationer) 4) Samla data 5) Dra slutsatser.

Vad beträffar det kvantgravitationella perspektivet på Universum så rör det sig tydligen om en vetenskaplig spekulation som hittills varit omöjlig att bevisa, men Bo ville peka på några nya möjligheter att komma vidare från de grunder som lagts av sådana som Einstein med hans gravitationsteori, och som poängterade rummets och tidens betydelse, krökning som kraft, divergerande och konvergerande partikelbanor m.m. Stoffet är minst sagt krävande, men stimulerande. En överraskande upplysning för åtminstone en av åhörarna var att enligt kvantgravitationsteorin varje händelse i det tredimensionella rummet kan representeras på en tvådimensionell yta, t.ex. himlasfären. Då måste man också dechiffrera den information som finns i ljusets vågnatur för att det ska leda till något användbart. Kvällens föreläsare avslutade således med att skissera en Holografisk kosmologi och jämförde den med gängse representationer av t.ex. Universums utveckling.

Föreläsningen var normallång, d.v.s. slutade vid niotiden, men jag tror att de efterföljande frågorna och diskussionerna med föreläsaren varade minst en timme till.

Text: Bertil Forslund

Bernt Balkh inledde litet mjukt med djungelgröna bilder från ekvatorstrakterna i Indonesien. De var tagna under hans besök vid Bosscha-observatoriet i Lembang och visade instrumenteringen där (en 11 meters Zeiss-refraktor) och den omgivande miljön, men även den sydliga stjärnhimlen fångad med egen kamera.
Andreas Pettersson visade därefter ett stämningsfullt foto på Månen med tydlig halo, taget med i-phone, samt bilder med systemkamera + vidvinkel-objektiv på vårens norrskensaktivitet över Mörtnäs på Värmdö. Det gröna, gäckande skenet längs norra horisonten accentuerades av lila, vertikala ”spikar”.
Håkan Lundberg hade med sig astrofoton tagna i mars på Öland med hans 11” Celestron. Trots rådande mindre goda siktförhållanden (seeing kanske 10”?) hade han ändå presterat skapliga bilder på djuprymdsobjekt som ”Solrosgalaxen” (30 min exponering) och Messiernumren 51, 81, 82, 34, 101 och 106.
Katarina Art presenterade fina, nära två decennier gamla ”retrobilder” tagna med egen analogkamera och 300 mm objektiv. Bl.a. på Månen och planeterna + ett förbipasserande flygplan. Hennes bilder på Solen visade fläckarna (som aldrig syns i centrum på skivan, fick vi veta) och också tydligt hur områdena vid kanten upplevs som mörkare på foton. Möjliga orsaker till denna ”randfördunkling” diskuterades. Att fotona var så väl bibehållna förklarades med att de på ett tidigt stadium skannats och lagrats digitalt. Det var ett tips att lägga på minnet, och några djupa suckar från publiken i mörkret skvallrade om att kanske några andra STARar borde ha tänkt på det tidigare.
STARs satellit-expert Björn Gimle visade foton på satellitspår under olika förhållanden, gav tips och diskuterade tolkningar. Häpnadsväckande var reflexerna från solpanelerna på högtflygande kommunikationssatelliter, som kan synas vintertid hos oss när Solen står lågt.
Bengt Rutersten hade med sig foton på planeter över både svensk och Grand Canarisk horisont, samt ”Hästhuvudsnebulosan” som den ter sig i en 4” refraktor och en bildsekvens med den partiella månförmörkelsen 11 februari. Dessutom hade han letat upp och fångat på bild ett mycket avlägset objekt – en kvasar/blazar, som trots att den låg 7,7 miljarder ljusår bort lyste av 12:e magnituden. Bengt är ju också uppmärksam på asteroidockultationer och hade nyligen dokumenterat en 1,7 sek lång partiell förmörkelse av en 9:e magnitudens stjärna, orsakad av asteroiden Alphonsina. Extra intressant var att ljusstyrkekurvan hade ett hack, en extra ”ryggsäck” mot förmörkelsens slut. Samma karaktär på ljuskurvan konstaterade tydligen också Uppsalaastronomerna vid Sandvretens observatorium, vilket ökar sannolikheten för att bakomliggande verkligt fenomen. Hacket skulle kanske kunna orsakas av en ”måne” runt Alphonsina (eller att stjärnan är dubbel, eller…?). Några bilder på Solen, med flares och protuberanser, var tagna med hans Canon 600 D genom ett teleskop med Hα filter.
Den relativt nya medlemmen Mikael Nekludov hade presterat skapliga foton bl.a. på M13, ”Dumbbell-nebulosan” och ”Whirlpool-galaxen”, samt ganska färska kometer både över Katarina kyrka och över Torö, där han har ett eget litet observatorium. Dit hälsar han f.ö. STARar välkomna på besök (efter intresseanmälan till Nippe O som kontaktperson).

Text: Bertil Forslund

Det redogjorde Tore Månsson för denna måndags-kväll, i ett som väntat översiktligt och välstrukturerat föredrag. Innan kikare kommit i bruk, d.v.s. före Galileis linsteleskop 1609 och Newtons reflektor 1668, var man ju hänvisad till sina obeväpnade ögon. Men med hjälpmedel som Jacobs stav och kvadranten kunde man ändå åstad-komma positionsbestämningar och studera rörelse-mönster på stjärnhimlen med så bra precision att data gick att använda för fartygsnavigation och förutsägelser om celesta fenomen som sol- och månförmörkelser.

Efter teleskopens introduktion påbörjades ett ännu pågående utvecklingsarbete av instrument och metoder. Nästan från början konfronterades man med problemet kromatisk aberration, d.v.s. att det synliga ljusets komponenter fokuseras på något olika avstånd från objektivlinsen eller huvudspegeln och därför ger en färguppdelad bild av objektet i okularet. Det problemet har man nu löst rätt väl genom att kombinera linser av olika glassorter (d.v.s. med olika brytnings-index) i refraktorn eller med en korrektionslins i reflektorn.

En maxgräns för teleskopens storlek tycktes också slutligen vara nådd, på t.ex. 5 meter för speglar (Mt Palomar, U.S.A.). Större glasmassor deformeras alltför mycket i jordbundna instrument för att kunna ge en skarp bild, men med s.k. aktiv optik har man numera överskridit den gränsen med flera meter, som i ESO:s VLT. Där motverkas deformationer vid teleskopets olika lägen av datorstyrda domkrafter som får böja tillbaka den flexibla spegeln.

Den förmodat oundvikliga begränsningen i bildupplösning på 1”, given av luftoron i atmosfären (”seeing”), gick också den att rucka på, och förbättra till åtminstone 0,1”. Det åstadkommer man i s.k. adaptiv optik med hjälp av en flexibel spegel som snabbt och följsamt deformeras på signaler från en ”vågfronts-sensor” i strålgången. Denna analyserar kontinuerligt inkommande vågfronter i ljuset från en guide-stjärna nära det intressanta objektet. I frånvaro av en tillräckligt stark närbelägen stjärna kan man med hjälp av riktade kraftiga laserpulser ut i rymden excitera Na-atomer, som i tillräckliga halter förekommer i mesosfären c:a 90 km upp. Dessa återsänder tacksamt emitterat ljus från natriums D-nivå vid 589 nm, vilket duger lika bra som ljuset från en guide-stjärna.

Observationsteknikerna inom andra våglängds-områden än det synliga ljusets har förstås också utvecklats. Antenndiametrar över c:a 60 m renderar en upplösning hos radioteleskopen i paritet med de stora optiska speglarnas. Det förekommer antenner på upp till 500 m, men alternativet många hopkopplade mindre antenner (t.ex. i LOFAR) är väl så bra. Numera kan man också kartlägga röntgen- och gamma-strålning från kosmiska objekt, med satellitteleskop som ”Newton” och ”Fermi” (f.d. ”GLAST”).

Slutligen berörde Tore observationstekniker på forskningsfronten. Hit hör neutrino-detektion i ”ICE cube” i Antarktis, med sensorer placerade i 2,5 km djupa borrhål i isen. Nästan science fiction är försöken att påvisa gravitationsvågor, kanske från två sammansmältande svarta hål långt borta. För ändamålet används jordbundna laser-interferometrar med km-dimensioner, t.ex. i ”LIGO”-projektet, och så småningom även rymd-baserade system som det planerade ”LISA”, med detektorerna placerade i skilda Lagrange-punkter kring Jorden.

Text: Bertil Forslund