STAR – Stockholms amatörastronomer

hade lockat 25 medlemmar till glögg- och kaffekalas i den festfixade klubblokalen. Fullt hus således och ordförande Peter hälsade välkommen. Efter lussekatter, pepparkakor och olika sorters godis, med tillhörande mer eller mindre allvarliga diskussioner, följde tipsfrågor på temat astronomi. Barbro Lundström och Katarina Art var konstruktöserna bakom quizet med 12 frågor, som presenterades föredömligt på OH-bilder. Stolt vinnare blev Curt Olsson med 11 rätt. Vi andra får plugga på bättre till nästa år.

Text: Bertil Forslund

Vädret fortsätter att sätta käppar i hjulet för oss stackars amatörastronomer. Jag trodde nog att det skulle bli tämligen tunnsått med astrofoton denna kväll. Men visst visades många bilder ändå.

Bengt Rutersten visade bilder från bl.a. Merkuriuspassagen i våras, från Ölandsträffen i augusti och lite annat fint. Bernt Balkh hade med sig bilder från sitt ställe på Kökar i Ålands skärgård och från en resa till Bali. Katarina Art hade fotograferat den mycket omskrivna supermånen i november. Jag tycker media överdriver betydelsen av sådan måne. För obeväpnat öga ser den knappast större ut än vanligt. Gunnar Lövsund hade tagit fasta på programmets uppmaning att visa dåliga astrobilder, fast kanske inte jättedåliga ändå. Dåligt gick i alla fall försöket att visa bildbehandlingsprogrammet Star Tools. Göte Flodqvist berättade om en lyckad modifiering av ett kameraobjektiv. Mats Mattsson visade ett par riktigt fina bilder på norrsken och Vintergatan tagna i Sågen i Dalarna. Nyblivne medlemmen Mattias de Zalenski hade lyckats med en månbild tagen med kameran bakom ett teleskopokular, s.k. afokalfoto.

Så det går att överlista vädret!

Text: Gunnar Lövsund

Det har tydligen en växande skara astronomer – både amatörer och yrkesfolk – börjat fråga sig. Anledningen är att denna förmodat normala stjärna (klass F3V av magnitud 11,7 på plats mellan ϒ i Svanens ”mage” och ẟ i ”vingen”, nästan 1500 ljusår bort) vid flera tillfällen på senare år fått sin ljusstyrka drastiskt reducerad på ett svårförklarligt sätt. Om fenomenets upptäckshistoria och olika tänkbara svar på frågan handlade Peter Mattissons föredrag.

Det var rymdteleskopet Kepler som i maj 2009 med sin 1,4 m spegel och 75 Mpx-kamera registrerade ett första ”dipp” i stjärnans annars jämna ljuskurva. Det rörde sig då bara om en halv procents ljusstyrkereduktion men motiverade en skärpt uppmärksamhet på objektet, och i mars 2011 noterades en plötslig ljusreduktion av några dygns varaktighet och på som mest 15 %. Nästan två år senare inträffade en ny och plötslig förmörkelse, denna gång på hela 22 %. Totalt hann Kepler registrera 17 dippar i ljuskurvan innan den 2013 måste inställa bevakningen p.g.a. krånglande teknik.

Peter gick igenom ett antal tänkbara naturliga orsaker till dipparna och motiverade varför man hittills ansett sig kunna utesluta samtliga:

• Instrumentfel? – Inget som konstaterats.
• Förmörkelse orsakad av en stor planet kring stjärnan? – En så stor planet kan man inte tro finns runt KIC. Peter påminde om att stora Jupiter bara skulle orsaka c:a 1 % förmörkelse av vår egen Sol.
• En protoplanetarisk skiva som i vissa vinklar skymmer stjärnan? – KIC är för gammal och mogen för att hysa någon sådan längre.
• En svärm av kometer? – Nej, förmörkelsen varade alltför lång tid (flera dygn).
• Katastrofal kollision mellan planeter? – Nej, eftersom ingen avgiven värmestrålning har detekterats i samband med förmörkelserna.
• Stora men tillfälliga förändringar i stjärnans atmosfär (”stjärnfläckar”)? – På den frågan från åhörarna svarade föredragshållaren bestämt nej, dock utan att ge någon detaljerad motivering. Men faktum är väl att en så omfattande stjärnfläcksaktivitet aldrig tidigare observerats på någon stjärna?

I avsaknad av naturlig förklaring till förmörkelsen kan man tänka sig den spännande möjligheten att den orsakats av någon konstruktion i jätteformat uppförd av invånare i solsystemet KIC 8462852, t.ex. för insamling av strålningsenergi till en avancerad civilisation med stort energibehov. Peter skisserade några möjliga konstruktioner som föreslagits, med namn som ”Dyson-ringar” m.fl.

Föredragshållaren hör till en internationell grupp amatörastronomer som gått samman och bekostat ständig bevakning med flera robotteleskop världen över av ljusstyrkan på KIC, med hopp om att snabbt få meddelande om nästa ljusdipp. Då står man redo att observera stjärnan från jorden med alla till hands varande instrument, och får säkert även hjälp av professionen (och STARs medlemmar förstås).

Text: Bertil Forslund

var titeln på kvällens föredrag av professor Göran Östlin, astronom vid Stockholms universitet och Alba Nova.

På våra astrofotokvällar tjusas vi av foton på vackert symmetriska, mogna spiralgalaxer. Kvällens föredragshållare och hans team tycks däremot föredra oregelbundna dvärggalaxer, och gärna sådana som deformerats i en kollision. I dom är nämligen stjärnbildningen särskilt aktiv, och således andelen hög av unga, heta och blåa stjärnor. Dessa joniserar den i galaxen och dess halo allmänt förekommande vätgasen och kan därigenom ge information om stjärnbildningen, t.ex. var den pågår som mest, även i mycket avlägsna (unga) objekt. Särskilt användbar för galaxstudier av den här typen är Lyman α-strålningen. Den uppstår när elektroner i den joniserade vätgasen hittar tillbaka till sina platser närmast atomkärnorna, som därvid avger energi bl.a. i form av strålning. Ly α emitteras i UV-området (vid 1216Å i vila) och tränger därför inte igenom jordatmosfären. Men från avlägsna objekt med stor rödförskjutning z kan Ly α detekteras även med jordbundna instrument (z = (λ_obs – λ_emit)/λ_emit). Ännu bättre går det förstås med satellitburna teleskop, och Göran har haft förmånen att få utnyttja HST och dess kameror och spektrografer för UV-mätningar i flera projekt förutom tillgången till moderna jordiska teleskopfaciliteter.

Resultaten från satellit-teleskopen blir således generellt vassare, men tolkningarna kommer inte av sig själva för det. Ly α-strålningen absorberas av neutral vätgas i galaxerna och ljuset ”studsar” mot väteatomerna hundratals miljoner gånger innan de slipper ut för att påbörja sin resa mot oss. En extra möjlighet att undgå infångning får Ly α-fotoner som utträder ur en gasbubbla som är så stor att rödförskjutningen på den platsen är en annan än där de genererades. Närvaro av stoft i gasmolnen påverkar också Ly α. Ovannämnda fenomen försvårar självklart tolkningen, även om de samtidigt kan ge värdefull information om galaxens struktur, sammansättning och dynamik.

Föredragshållaren visade foton på små blå galaxer i olika former och utvecklingsstadier; en provkarta på sådant som analyserats inom det internationella LARS-projektet han deltar i (och även efterföljaren eLARS). Bland extremfallen där finns t.ex. den lilla Haro 11, som är extremt stjärnbildande och vars kvarvarande gasinnehåll beräknas vara uttömt redan om 20 – 30 miljoner år. Ett annat är 1 Zw 18, som är den mest metallfattiga man känner till för närvarande. Han visade också exempel på absorptionslinjer i den energirika och relativt intensiva strålningen (t.ex. Ly α) från galaxernas centrala delar. Analys av dessa spektra och linjeprofiler blir invecklad men berättar en del om vad som pågår i det intergalaktiska mediet.

Slutligen väntar Göran (och vi) med spänning på Hubble-teleskopets efterföljare James Webb (JWST, uppe 2018?), som skall bära med sig instrument kapabla att mäta i hela våglängds­området UV ↔ 30 μ och t.ex. kunna detektera Ly α från galaxer med rödförskjutning z uppemot 7.

Text: Bertil Forslund