STAR – Stockholms amatörastronomer

avnjöts i strålande försommarväder med syréndoft. Flera bland de 28 närvarande STARarna intygade att den egengrillade korven med alla tillbehör aldrig smakar bättre än just vid denna årliga tilldragelse. Tillfälle gavs för utbyte av erfarenheter och några sista råd i lugn och ro inför stjärnornas återkomst i augusti. Och se, efter kaffet blev det tipsfrågor också! Katarina Art och Barbro Lundström var konstruktörerna bakom och ger hopp om att denna trevliga tradition i Karsten Jöreds anda skall bestå. Förre ordföranden Nippe Olsson vann med 12 rätt, och vi unnar honom choklad­kartongen i 1:a pris.

Text: Bertil Forslund

Per Holmlund, professor i glaciologi på Stockholms universitet, gästade sin gamla arbetsplats när han höll föredrag om glaciärer och inlandsisar. Per kåserade över frågan om hur isarna ser ut och vad de kan berätta.

Förändringar i solinstrålningen på olika platser på jorden, som bl. a. beror på rörelserna i jordklotets lutning och rörelse kring solen, tros vara en viktig faktor som påverkat klimatet. Temperaturkurvan för jorden de senaste 100 miljoner åren visar på minst 4 istider med mellanliggande värmeperioder. Temperaturen är en viktig faktor för uppkomsten av både istider och värmeperioder. Tillsammans har förändringarna en periodicitet på ca 20 000 år, något som idag kallas Milankovic-cykler. Den mottagna energin från solen transporteras med havs- och luftströmmar runt jorden. Det är inte helt klarlagt vilka kopplingarna är mellan Milankovic-cyklerna och energiflödena.

Jordens temperaturkurva har kunnat rekonstrueras av forskningen och kan följas över de senaste årmiljonerna. Denna temperaturkurva berättar en intressant historia. För ca 60 till 70 miljoner år sedan var det betydligt varmare än nu. Det fanns inga permanenta isar i haven och på land. Medeltemperaturen har därefter sjunkit. De senaste istiderna kan följas mer noggrant med hjälp av isotoper. På Grönland används syreisotoper för att mäta temperaturen. På Antarktis använder man väteisotoper.

Klimatförändringarna påverkar hur glaciärerna uppför sig. Inlandsisen glider över marken och ger upphov till s.k. bottenglidning. Jakobshavn isbræ på Grönland har följts sedan 1851 och förflyttar sig ca 12-15 km/år. Antarktis är annorlunda. Här kalvar isen vid randen. Djupet på isen i Antarktis mäts främst med radar.

På senare tid har man funnit flera undervattensjöar i Antarktis. De flesta sjöarna är troligen inbäddade vattensänkor. Lake Vostok är den mest kända sjön under isytan men den har bildats på ett lite annorlunda sätt. Sjön upptäcktes när man observerade att man inte fick upp glaciäris när man borrade utan återsmält vatten. Sjön är stor, arean är 30 ggr större än Vänern och volymen är 40 ggr Vänerns volym. Sjön bildades för kanske 40 miljoner år sedan.

Vad kan hända i framtiden?

Temperaturen mäts nuförtiden kontinuerligt men det är en komplicerad process med kopplingar mellan ozonhål och luft- och vattenströmmar. Störst effekt har den rådande värmeökningen på isarna i Antarktis och på Grönland.

Shelfisen (is som flyter på vattenytan) i västra Antarktis kan ge ca 3 – 4 m havshöjning ifall den skulle börja smälta. Grönlands inlandsisar kan ge ca 3 meter. Tidsskalan för dessa förändringar är kanske 100 – 200 år.

Idag administreras forskningen i Antarktis av SCOAR. Det är juridiska traktat som styr verksamheten. Ett logistiskt centrum hanterar in- och utresandet för Antarktis som man når från Kapstaden, Sydafrika, eller Christchurch, Nya Zeeland.

SCOAR: Scientific Committee for Oceanographic Aircraft Research Läs mer på http://www.antarcticglaciers.org

Text: Leif Lundgren

Fotografera stjärnhimlen medan du sover hade Håkan Lundberg betitlat sitt föredrag. Datorkontroll av teleskop och kamera utan operatörens närvaro under hela observationspasset är ett mål han själv har jobbat mot med sin utrustning under senare tid, och erfarenheterna så långt ville han delge oss åhörare. Fördelarna med automatiseringen är uppenbara. Alla amatörstjärnskådare är medvetna om hur behovet av pauser reducerar observationstiden och att man ofta tvingas avsluta i förtid av ren trötthet, trots en vacker och inbjudande stjärnhimmel. Om teleskop- och kamerainställningar till stor del bekvämt kunde skötas inomhus, i stället för av stelfrusna fingrar ute i den bistra nordiska natten, skulle det också säkert ha en positiv inverkan på det slutliga resultatet.

Maxim DL är väl det kommersiella program (dyrt förstås) som ligger närmast till hands för styrning av astronomisk utrustning. Men det klarar inte av alla de uppgifter som Håkan skulle vilja ha utförda: styrning av teleskop och kamera, autoguidning, fokusering, filterskifte, ”plate solving”, sekvensiering, tidsstart m.m., och han har därför försökt kombinera ett antal andra, gratis tillgängliga, program och ”scripts” till något användbart. En huvuduppgift i hans system fick den s.k. ”ASCOM-plattformen”. Den klarar styrning av teleskop och kamera, men kan inte i grundkonceptet spara bilderna från kameran. Det visade sig emellertid att det med ett litet trick går att installera ett FITS-bibliotek för astrofotona i ASCOM. För att skapa behövliga listor av olika slag kan man kompatibelt använda Astro Planner, som är gratis liksom PHD2, ett program för guidning, som också kan tillfogas. Det gäller också PlateSolve2, som inte kräver Internetuppkoppling för att användas och i  vilket dessutom ingår en användbar stjärnkatalog, UCAC3. Slutligen(?) håller Håkan på att utveckla ett eget program för att styra fokuseringen av teleskopet.

Håkans redogörelse var välstrukturerad men detaljrik och redaktionen på STELLA hoppas förstås att han så småningom vill skriva en artikel i tidningen med alla värdefulla tips för de STARar som önskar effektivisera sitt observationsarbete.

Text: Bertil Forslund