2016-04-25 Astrofotokväll

Gunnar Lövsund började med att grymta litet misslynt över höstens väder, men kunde sedan ändå presentera fantastiska självfångade bilder på Crescent-nebulosan (i Svanen) och California– och Pacman-dito (i Perseus resp. Cassiopeja). För ändamålet hade han använt sin 80 mm refraktor, brännvidd 480 mm med filter, och därefter datorbehandling med MaxIm DL (Pacman-fotot var t.ex. sammansatt av 12 bilder med olika filter).

Göte Flodqvist visade för jämförelse några astrofoton tagna på utvalda objekt (stjärnor + nebulositet) med olika bländare (5,6 resp. 8) och diskuterade sedan fördelar/nackdelar beträffande bildkvalitén med en större eller mindre ljusöppning. För experimenten hade han använt sin Canon 1000D kamera i kombination med en kvalitetslins (150 mm brännvidd och bländare 5,6 – 45) plockad från en gammal förstoringsapparat. På Fårö på Gotland hade Göte i vår också tagit ”helhimmelbilder”, som bl.a. vackert visade norrsken, Zodiakalljus samt Gegenschein.

Mats Ekberg visade en av sina favoriter: en långtids-videoinspelning av Månen med ett passerande jordiskt flygplan. Men också stjärnfall i februari – mars filmade med web-kamera och 5 mm objektiv, samt 2015 års Perseider och snabba Geminider. Med ett nytt 20 mm objektiv på kameran, monterad på stativ i Solna och riktad mot Lidingö, fångade han på film förbiflygande trafikplan och helikoptrar, men också ett tidigare observerat men oidentifierat flygande föremål. Det visade sig nu, med stor sannolikhet handla om ett modellflygplan, som vid flera tillfällen dykt upp i kameravinkeln (och ev. i flygförbudszonen intill Bromma flygplats?!) för att bekymmerslöst göra loopar och andra manövrer.

Bengt Rutersten hade fångat norrsken på en serie foton (1 min. mellan varje bild) från sin balkong i Farsta i vintras och även så kometen US10/Catalina. Vacker var den med två svansar, en med joniserad gas och den andra av enbart stoft. Bengt följde också asteroiden 63 Ausonia, som den 7 december på våra latituder väntades förmörka en svag stjärna (m=9,5) under kanske 7 sekunder, dock utan att registrera någon förmörkelse. Detta negativa resultat kan ändå, tillsammans med observationer från andra landsdelar, ge underlag för uppdatering av asteroidens banelement och rapporterades därför till den organisation som håller reda på småplaneterna. Som väntat medförde Bengt också vackra foton på galaxer och stjärnhopar, fångade genom en 4” refraktor. Också skarpa bilder på Jupiter med månarna Ganymedes och Io och deras skuggor, tagna med en nyanskaffad kamera på hans 11” SCT.

Rune Stjernström visade avslutningsvis foton från när och fjärran. Från Jaipur i Indien på maharajans observatorium Jantar Mantar med jättesoluret i sten, som trots glada klängande besökare anger tiden med 2 sekunders noggrannhet. Under Greklands klara natthimmel hade han fotograferat gas- och stoftmolnen kring ρ Ophiuchi och nebulosor i Skytten med sin EOS 60D. Fler nebulosabilder blev det hemma på Reimersholme: bl.a. ”Själen och Hjärtat” i Cassiopeja, Slöjnebulosan i Svanen och Barnards E i Örnen. Men också fina planetbilder och ett halofenomen en vinterdag.

Text: Bertil Forslund

2016-04-23 Kulturnatt Stockholm

Lång kö för att besöka Magnethuset och dess teleskop.

Att det finns så många bland Stockholms allmänhet som är nyfikna på astronomi och STARs aktiviteter! I ett aprilbusväder med kyla, hagel och snöglopp, som varade mellan 21:30 och 23 på lördagskvällen, ringlade sig kön till Magnethuset, som längst ända upp till Gamla observatoriet. Det handlade enligt kontrollräkningen om 524 besökare. För STAR-funktionärerna som reglerade tillströmningen till kupolen var det smått rörande att se blöta och frusna barn och vuxna, som höll ut i över en timme innan de slutligen fick komma in i värmen och upp till teleskopet. Frånsett under den första halvtimmen efter insläppet kl. 21:00 och sista halvtimmen före midnatt, då både Jupiter och Månen lät sig observeras, fanns det dessutom inga himmelsobjekt att se. Alla var gömda bakom blytunga skyar.

Väl under tak inne i värmen underhölls de köande av oförtröttlige Nippe Olsson med info om STAR och dess ägande utrustning, och uppe i kupolen genomförde Gunnar Lövsund, med biträde av Bernt Balkh och Gunnar Bokhagen, timvis och utan uppehåll demonstration av teleskopet och observationer ända till midnatt. Mot planeter och stjärnor när sådana var i sikte, annars mot avlägsna jordiska testobjekt, t.ex. tornuret på Engelbrektskyrkan.

Kön ringlar sig vidare upp mot teleskopet.

Denna Kulturnatt hade annars börjat lugnt kl. 18 med skenbart uppklarnande väder efter dagens mulna. Inne i Magnethuset fick besökarna – tillströmningen var god men kontrollerad – bekanta sig med några olika teleskoptyper, som fanns uppställda på sina monteringar. Bland andra Peter Nerman, Bengt Rutersten, Håkan Lundberg och Nippe fanns tillhands för att informera och ge råd. Kl. 19:30 började Nippe sedan sitt annonserade astronomiföredrag i ett fullsatt Magnethus. Det varade en dryg timme och under tiden riggade Bengt upp sitt 11” Schmidt-Cassegrain-teleskop ute på gården, i demonstrationssyfte och för att erbjuda ett alternativ till observerandet från kupolen. Det genomfördes också, men bara i ungefär en halv timme sedan det blivit mörkt nog. Därefter utbröt det stora snö- och hagelfallet och den delikata utrustningen måste snabbt räddas undan. Men aktiviteterna fortsatte som sagt och det blev litet roligare igen framåt midnatt. En test på besökarnas kulturintresse var det verkligen.

Text: Bertil Forslund

Foton: Bengt Rutersten

 

2016-04-11 Supernovor – hur fungerar de?

Det var titeln på Tore Månssons föredrag denna afton. Han började med att nämna att deras blygsammare kusin novan bara är en vit dvärg som samlat på sig så mycket material (H, He,…) från en närbelägen stjärna att fusionsprocesserna nystartat på ytan och avsevärt stegrat ljusstyrkan, bara temporärt men troligen återkommande med 1000-åriga intervall.

 Supernovan däremot är en mycket kraftig explosion, som avslutar en stjärnas liv och frigör enorma energimängder och material. Resultatet blir som regel en neutronstjärna eller ett svart hål, och en ökning av metalliciteten i Universum.

Tore gick systematiskt igenom de olika typerna av supernovor och mekanismerna bakom utbrotten. Den minst våldsamma, typ Ia, uppstår när en vit dvärgstjärna (bestående av He eller C + O eller O + Ne + Mg) samlar på sig så mycket extra material, t.ex. från partnern i ett dubbelstjärnesystem, att den s.k. Chandrasekhar-gränsen (massan ~ 1,4 mSol) överskrids, vilket resulterar i en termonukleär explosion. Ännu mer dramatiska utbrott blir resultaten när tyngre stjärnor (> 8 mSol) mot slutet av sina liv har förbrukat allt H, He, C, Ne, O, Si… Allt som återstår i centrum är då Fe och Ni, de atomer som har maximal kärnbindningsenergi och därför saknar drivkraft för vidare omvandling. Stjärnan kollapsar, eftersom det termiska mottrycket mot gravitationen inte längre upprätthålls genom några kärnreaktioner i centrum. Fe och Ni mosas sönder och neutroner bildas genom fusion av protoner och elektroner, med neutriner och fotoner som biprodukter. Den totala gravitationsenergin driver så den slutliga supernovaexplosionen. Därigenom sprids i rymden strålning, elementarpartiklar och atomer, också av de tunga grundämnen som stjärnor annars inte förmår producera. Tore redogjorde för några varianter av supernovor, med typbeteckningar som: Ib, Ic, IIb, IIL och IIP (går tydligen att skilja åt med hjälp av spektra och ljuskurvornas profiler), samt vilken slutprodukt man kan förvänta sig i de olika fallen: neutronstjärna (ev. pulsar) eller svart hål eller…

Text: Bertil Forslund

2016-04-09 Städdag i Saltis

Tore Månsson och Anders Mårtensson lastar släpkärran.

Efter den inventering och första städning som gjordes 2016-01-30 i Meridianhuset, så var det nu dags för den verkliga utgallringen. För ändamålet hade Peter Nerman ordnat med en släpkärra och den behövdes minsann. Mycket skrot hade hunnit samlas under årens lopp. Tanken en gång i tiden var ju förstås att det ”kunde vara bra att ha”. Men som vanligt blev det bara en hög oanvänt. Släpkärran lastades full och sedan bar det iväg till återvinningen. Det blev ytterligare en sväng innan man kunde röra sig fritt i huset.

2016-03-14 Öppet Hus för allmänheten

Uppåt 20 personer som var nyfikna på STAR tittade in i Magnethuset på kvällen. Klockan 19 inledde ordförande Peter med att presentera föreningen och dess verksamhet och mål, varpå teleskopet uppe i kupolen demonstrerades. Tyvärr blev inte dagens mulna väder bättre mot kvällen, men en okulartitt på Månen bakom skyarna kunde vi ändå bjuda på. Det ”eventuella föredrag” som utlovats i programmet därefter blev en riktig genomgång av Nippe Olsson på temat astronomiska fundamenta och märkvärdigheter inför bänkade åhörare från ”allmänheten” samt kvardröjande STAR-funktionärer. Exempel gavs på teleskopkonstruktioner, sådana som nyttjas av både proffs och amatörer, och förutsättningar för att använda dem optimalt. Bland övriga diskuterade ämnen hörde såväl tidiga astronomiska bedrifter, t.ex. Ole Römers uppskattning av ljushastigheten på 1600-talet, som dagens funderingar och slutsatser om ”mörk materia” och ”mörk energi. Frågor ställdes förstås från auditoriet och besvarades, ännu efter kl. 21.

Text: Bertil Forslund