2016-04-23 Kulturnatt Stockholm

Lång kö för att besöka Magnethuset och dess teleskop.

Att det finns så många bland Stockholms allmänhet som är nyfikna på astronomi och STARs aktiviteter! I ett aprilbusväder med kyla, hagel och snöglopp, som varade mellan 21:30 och 23 på lördagskvällen, ringlade sig kön till Magnethuset, som längst ända upp till Gamla observatoriet. Det handlade enligt kontrollräkningen om 524 besökare. För STAR-funktionärerna som reglerade tillströmningen till kupolen var det smått rörande att se blöta och frusna barn och vuxna, som höll ut i över en timme innan de slutligen fick komma in i värmen och upp till teleskopet. Frånsett under den första halvtimmen efter insläppet kl. 21:00 och sista halvtimmen före midnatt, då både Jupiter och Månen lät sig observeras, fanns det dessutom inga himmelsobjekt att se. Alla var gömda bakom blytunga skyar.

Väl under tak inne i värmen underhölls de köande av oförtröttlige Nippe Olsson med info om STAR och dess ägande utrustning, och uppe i kupolen genomförde Gunnar Lövsund, med biträde av Bernt Balkh och Gunnar Bokhagen, timvis och utan uppehåll demonstration av teleskopet och observationer ända till midnatt. Mot planeter och stjärnor när sådana var i sikte, annars mot avlägsna jordiska testobjekt, t.ex. tornuret på Engelbrektskyrkan.

Kön ringlar sig vidare upp mot teleskopet.

Denna Kulturnatt hade annars börjat lugnt kl. 18 med skenbart uppklarnande väder efter dagens mulna. Inne i Magnethuset fick besökarna – tillströmningen var god men kontrollerad – bekanta sig med några olika teleskoptyper, som fanns uppställda på sina monteringar. Bland andra Peter Nerman, Bengt Rutersten, Håkan Lundberg och Nippe fanns tillhands för att informera och ge råd. Kl. 19:30 började Nippe sedan sitt annonserade astronomiföredrag i ett fullsatt Magnethus. Det varade en dryg timme och under tiden riggade Bengt upp sitt 11” Schmidt-Cassegrain-teleskop ute på gården, i demonstrationssyfte och för att erbjuda ett alternativ till observerandet från kupolen. Det genomfördes också, men bara i ungefär en halv timme sedan det blivit mörkt nog. Därefter utbröt det stora snö- och hagelfallet och den delikata utrustningen måste snabbt räddas undan. Men aktiviteterna fortsatte som sagt och det blev litet roligare igen framåt midnatt. En test på besökarnas kulturintresse var det verkligen.

Text: Bertil Forslund

Foton: Bengt Rutersten

 

2016-04-11 Supernovor – hur fungerar de?

Det var titeln på Tore Månssons föredrag denna afton. Han började med att nämna att deras blygsammare kusin novan bara är en vit dvärg som samlat på sig så mycket material (H, He,…) från en närbelägen stjärna att fusionsprocesserna nystartat på ytan och avsevärt stegrat ljusstyrkan, bara temporärt men troligen återkommande med 1000-åriga intervall.

 Supernovan däremot är en mycket kraftig explosion, som avslutar en stjärnas liv och frigör enorma energimängder och material. Resultatet blir som regel en neutronstjärna eller ett svart hål, och en ökning av metalliciteten i Universum.

Tore gick systematiskt igenom de olika typerna av supernovor och mekanismerna bakom utbrotten. Den minst våldsamma, typ Ia, uppstår när en vit dvärgstjärna (bestående av He eller C + O eller O + Ne + Mg) samlar på sig så mycket extra material, t.ex. från partnern i ett dubbelstjärnesystem, att den s.k. Chandrasekhar-gränsen (massan ~ 1,4 mSol) överskrids, vilket resulterar i en termonukleär explosion. Ännu mer dramatiska utbrott blir resultaten när tyngre stjärnor (> 8 mSol) mot slutet av sina liv har förbrukat allt H, He, C, Ne, O, Si… Allt som återstår i centrum är då Fe och Ni, de atomer som har maximal kärnbindningsenergi och därför saknar drivkraft för vidare omvandling. Stjärnan kollapsar, eftersom det termiska mottrycket mot gravitationen inte längre upprätthålls genom några kärnreaktioner i centrum. Fe och Ni mosas sönder och neutroner bildas genom fusion av protoner och elektroner, med neutriner och fotoner som biprodukter. Den totala gravitationsenergin driver så den slutliga supernovaexplosionen. Därigenom sprids i rymden strålning, elementarpartiklar och atomer, också av de tunga grundämnen som stjärnor annars inte förmår producera. Tore redogjorde för några varianter av supernovor, med typbeteckningar som: Ib, Ic, IIb, IIL och IIP (går tydligen att skilja åt med hjälp av spektra och ljuskurvornas profiler), samt vilken slutprodukt man kan förvänta sig i de olika fallen: neutronstjärna (ev. pulsar) eller svart hål eller…

Text: Bertil Forslund

2016-04-09 Städdag i Saltis

Tore Månsson och Anders Mårtensson lastar släpkärran.

Efter den inventering och första städning som gjordes 2016-01-30 i Meridianhuset, så var det nu dags för den verkliga utgallringen. För ändamålet hade Peter Nerman ordnat med en släpkärra och den behövdes minsann. Mycket skrot hade hunnit samlas under årens lopp. Tanken en gång i tiden var ju förstås att det ”kunde vara bra att ha”. Men som vanligt blev det bara en hög oanvänt. Släpkärran lastades full och sedan bar det iväg till återvinningen. Det blev ytterligare en sväng innan man kunde röra sig fritt i huset.

2016-03-14 Öppet Hus för allmänheten

Uppåt 20 personer som var nyfikna på STAR tittade in i Magnethuset på kvällen. Klockan 19 inledde ordförande Peter med att presentera föreningen och dess verksamhet och mål, varpå teleskopet uppe i kupolen demonstrerades. Tyvärr blev inte dagens mulna väder bättre mot kvällen, men en okulartitt på Månen bakom skyarna kunde vi ändå bjuda på. Det ”eventuella föredrag” som utlovats i programmet därefter blev en riktig genomgång av Nippe Olsson på temat astronomiska fundamenta och märkvärdigheter inför bänkade åhörare från ”allmänheten” samt kvardröjande STAR-funktionärer. Exempel gavs på teleskopkonstruktioner, sådana som nyttjas av både proffs och amatörer, och förutsättningar för att använda dem optimalt. Bland övriga diskuterade ämnen hörde såväl tidiga astronomiska bedrifter, t.ex. Ole Römers uppskattning av ljushastigheten på 1600-talet, som dagens funderingar och slutsatser om ”mörk materia” och ”mörk energi. Frågor ställdes förstås från auditoriet och besvarades, ännu efter kl. 21.

Text: Bertil Forslund

2016-02-29 Utflykt till Saltis

Klockan 1900 samlades ett glatt gäng om 12 stycken i Magnethuset. Kvällens program var utflykt till Saltis. För en gångs skull var vädret bra så vi bestämde att åka. Av tidsskäl valde två stycken att stanna och observera från Magnethuset. Vi övriga tio tog plats i tillgängliga bilar och körde i kolonn till Saltis. Bilarna parkerades vid huvudbyggnaden eftersom det var för halt att köra uppför backen på baksidan. Under promenaden till Meridianpassagehuset pratade vi lite om historien om observatoriet. Vi gick även runt i Meridianpassagehuset så alla fick se hur fint vi har det. Nu när vi var endast tio stycken valde vi att använda endast ett teleskop och det fick bli Newton-teleskopet i den östra kupolen. Ett fint instrument med sin 254 mm spegel och en brännvidd (f) om 1500 mm. De som räknade kom genast fram till ett F värde om 6.

Andreas Pettersson tittar på Jupiter.
Foto Bengt Rutersten

Kvällens observationsobjekt bestämdes bli M45 Plejaderna, M42 Orion nebulosan samt den alltid lika spännande Jupiter som syntes i sydost. Turordningen bestämdes till att vi börjar i väster med M45 beroende på att vi inte ville att den skulle försvinna bland alla ljusföroreningar ju närmare Stockholm den kom. Bengt Rutersten skötte teleskopet och hittade snabbt varje objekt så vi slapp långa väntetider. Saltis har en betydligt mörkare himmel än Magnethuset inne i stan och fler stjärnor syns. Under tiden vi väntade på vår tur tittade vi på stjärnbilder och pratade om dem. För varje objekt som Bengt låste teleskopet på berättade han vad det var vi såg. M 42 väcker alltid entusiasm. Att det går att se stjärnor inne i nebulosan är en fantastisk syn. Någon tyckte sig till och med se färger i nebulositeten. Kvällens sista objekt blev Jupiter. Den syntes så tydligt så vi brassade på med ett 12 mm okular som gav 125 gångers förstoring. Alla som tittar på Jupiter i teleskop blir alltid lika förundrade ”Är det verkligen Jupiters röda band vi ser på var sida om mitten? Men så tydligt de syns”.  Något som blev mycket tydligt när vi tittade på Jupiter var seeingen. Skärpan pulserade kraftig, allt från en suddig fläck till en mycket detaljerad planet med röda band.

Saltis är ett fantastiskt fint ställe. Jag är övertygad om att samtliga precis som jag kände magin när vi i mörkret tittade i teleskopet och det enda vi såg var ett objekt som ligger långt, långt ut i Universum. Lugnet och friden i Meridianpassagehuset måste upplevas för den är svår att beskriva med ord. Vi måste med andra ord försöka använda Saltis betydligt mer.

Strax efter 2130 tyckte vi att det fick räcka för kvällen. Med viss möda lyckades vi stänga den högra luckan som var den enda vi öppnade. Till slut blev allt stängt och vi gick mycket nöjda ut i den mörka Saltisnatten. Som avslutning njöt vi en stund av Karlavagnen och lärde oss lokalisera Polstjärnan med hjälp av den. När vi skiljdes vid bilarna var alla lite frusna men mycket nöjda med en fin kväll vid STARs teleskop i Saltis.

Text: Nippe Olsson