STAR – Stockholms amatörastronomer

Ulf Larsson och Mats Mattsson från STAR redogjorde for sina erfarenheter av den behändiga manicken AstroTrac. Den monteras ovanpå ett vanligt kamerastativ och överst på den monteras kameran. Polaxelinställning görs med en tillhörande polsökare och sedan vrider en 12V—motor kameran i takt med stjärnhimlen så att långa exponeringstider möjliggörs. Precisionen i följningen är tydligen mycket bra.

Text: Gunnar Lövsund

Kvällen såg ut att bjuda på en hyfsat klar himmel. Detta plus ett inbjudningsmail från Nippe bidrog nog till att 4 medlemmar släpat med sig sina teleskop och ställt upp dem på Magnethusets gård till övriga medlemmars glädje. Molnen drog dock snart in och bara tidvis kunde Venus skönjas. Så vi fick nöja oss med att ta en titt på teleskopen. Störst var Pelle Lundblads Celestron reflektor med alt-az montering och minst var sonen Eriks hembyggda refraktor, som han gjorde när han var 7 år. Däremellan fanns Johannes Hederströms Skywatcher Newtonreflektor och Josefin Strömmers Celestron refraktor. Kul att se denna variation.

Text: Gunnar Lövsund

De sedvanliga årsmötesförhandlingama resulterade i att största delen av styrelsen omvaldes på ett år. Johnny Rönnberg hade tackat nej till omval och i stället valdes Linda Rosendahl in som ledamot. Även revisor Leif Lundgren avgick och ersattes av Håkan Holmbeck. Styrelsen får alltså detta utseende:

Bengt Rutersten hade införskaffat en ny kamera och visade bl a bilder från Ölandsträffen 2011. Mats Mattsson hade bilder på halofenomen, nattlysande moln och norrsken. Gunnar Lövsund visade en Bahtinovmask för enkel fokusinställning vid astrofoto. Dessutom några bilder på komet Garradd, Jupiter, M57 samt M101 med supernova. Mange Nordén hade lekt lite med sin kamera. Ulf Larsson visade några bilder tagna med fisheye-objektiv.

Text: Gunnar Lövsund

STARs egen flitige föreläsare Karsten Jöred berättade om navigation till sjöss från urminnes tider till nutid. Innan datorer och GPS fanns tillgängliga var det solen och stjärnorna man fick förlita sig till. Genom att mäta solens höjd över horisonten med olika instrument, såsom Jakobsstav och sextant, kunde man sedan århundraden tillbaka bestämma sin latitud. Att bestämma sin longitud var dock länge ett stort problem. Man fick använda sig av ”död räkning” med fartmätare och otillförlitliga tidmätare, t ex timglas. Farliga situationer kunde uppstå när man inte visste var man var. 2000 man omkom 1707 när en engelsk flotta gick på grund i dimma när man närmade sig England. Inte förrän en tillförlitlig kronometer konstruerats och nollmeridianen bestämts var det möjligt att exakt faststalla sin position till sjöss. Om allt detta kunde Karsten, som också är navigationslärare, berätta massor på ett underhållande sätt.

Text: Gunnar Lövsund